Be

Common Sense, numera bara Common - Hip-hop när den är som allra bäst. Tuggar igenom albumet "BE" från 2005 och det är fortfarande svårt att tröttna. Intro-låten är galet vacker.

Det går framåt för innebandyspelarna som tog tidig semester. Igår var jag inne i stan och såg Niklas Jihde dela ut "Situation Stockholm"-tidningar och jag hörde att Peter Runnestig skulle vara med i den nya dokusåpan "är du het?"

Vinnaren får en 4 veckor lång lyxsemester till centrala Bagdad och det 5-stjärniga hotellet "Suicide Bomber Hotel". Hur lång tid det tar innan övriga kroppsdelar hinner fraktas hem är däremot okänt.

Jo, jag blev påmind om det. Niklas Jihde är ett jävla stolpskott, och Peter Runnestig likaså. Precis. Jag var bara borta i 4 bloggardagar.

Dessvärre har MC Hells skiva gått sämre än vad man hade trott och "hustlern" eller "skojaren" som agerade agent/manager sitter nu inne, misstänkt för ett antal "skumrask affärer".

Jag minns att söndagen inte var något vidare heller. Skulle se mitt Barca spela borta mot Villarreal, och tyvärr sågs den tillsammans med farsan och hans tjej. Hans jävla hetsande påverkade ju mitt humör en hel del. "Till och med Julio Iglesias son är bättre än Ronaldinho, han räknar bara cash nuförtiden". När han ändå var igång skanderade han "Lenin" och "Stalin" med jämna mellanrum framför sin flickvän som råkar komma från Ryssland, allt för att spetsa till stämningen ännu mer. Någon Barca-spelare drog ett skott högt över målet och då var han igång igen. "På 70-talet hade vi någon jävla Hassan i landslaget som sköt så bra att bollen landade på parkeringsplatsen bakom arenan. Mycket bra, publiken hurrade och hyllade honom varje gång" sa han ironiskt. Skönt att man kunde lämna vardagsrummet när det blev för mycket.

Det var ju själva fan att Kakás uppvisning inte skulle räcka till mot United. Gattuso utgick pga skada och sedan rasade allt samman, men han lär nog vara med i returen. På hemmaplan går Inzaghi in och styr och ställer i straffområdet. För övrigt är Chelseas Didier Drogba utan tvekan den bäste anfallaren i världen idag. Barca, köp bara.

Pokerturnering på lördag för samtliga lirare i Vallentuna hemma hos Jalle. Om jag inte vinner, så lovar jag att göra något hemskt.

Caperio/Täby FC styr och ställer - oavsett valör på medaljen runt nacken. Ställ er upp.

the game need a makeover
my man retired, i'ma take over
tell these halftime niggaz the break is over


Common - Be
Common - Chi-City
Common - Love Is
Common - The Food (feat. Kanye West)
Common - They Say (feat. John Legend & Kanye West)

Länge leve laget, del ll

it's a time to see
the place to be
is here with me

Jag hoppades på att jag skulle få sitta kvar på min plats, men ni vet hur Täby-kärringar är. Jag fick lämna kvar Vallentunagrabbarna men mitt nya sällskap höll världsklass - ingen mindre än innebandybloggandets gudfader Jimmy Lundin. Men var var Sjöstrand?

Under den andra periodpausen vände sig en del personer om och dom undrade nog varför jag skrattade så högt. Det berodde naturligtvis på att jag fick syn på Peter Runnestig.

Under samma paus var Limmet väldigt lugn. "1-2 blir 5-2 till Zunda" sa han. Men men, norrlänningar är ju lugna. Jag försökte tro så gott jag kunde och lovade ett antal öl ifall han fick rätt. Och 1-2 blev 3-2.

Det hjälper inte. Det känns bara tråkigt att veta att man hade ledningen framtills det var 129 sekunder kvar. Det var så äckligt nära kändes det som, men det hjälper inte att bara vara det. Men men, vad ska man göra. Känslan är ganska grå och tung just nu.

Det är en ny dag imorgon. Jag och många andra bär med oss en hel del positiva och fantastiska intryck även om det slutade olyckligt.

När besvikelsen väl har lagt sig, hoppas jag att ni förstår vilka vinnare ni och plastbandyn är - oavsett resultat.

One.

/Ehsan

Czar Nok - a time to see

Länge leve laget

stans mest rakryggade lag
har inte en krona men kommer snart rycka den, ja
lev stort är mitt ledmotiv
och halva stan fastnar på den, låt oss göra det igen

Ni har krigat för länge för att vända om nu. Kör bara.
Visa Sverige en gång.
Visa Sverige två gånger.
Visa Sverige en tredje gång också.

ett glas i skyn, länge leve laget
två glas i skyn, vi är dom som har den
tre glas i skyn, för det är dit vi ska den
kvarteren pratar och dom säger rätt namn


SES I GLOBEN!


Braveheart party

Khaled - Didi
Tanka den. Pumpa den. Hela dagen, varje dag.

Först och främst, är jag glad över att jag lyckades underhålla så många personer med mitt senaste inlägg. Tack för alla kommentarer. Det är många som vill tjacka skivan. Jag kan ju tillägga att spår nummer 8 med titeln "vi är bättre än dom och det vet vi" spelades in innan semifinalspelet drog igång.

Vi bloggare som minglar med varandra är bland det äckligaste som finns, sa Stockholms mest omtalade tränare just nu. Enligt honom borde vi hålla möten och ses en gång i månaden när vi ändå håller på sådär, men det var med glimten i ögat (tror jag) så det var inga hårda känslor kring det.

Jag fick agera personlig telefonsvarare åt samma person när en av Sveriges skönaste tränare genom tiderna ringde. "Du borde finnas med som joker och hoppa in från bänken under finalen". Absolut, ge mig bollen bara. Sen kan jag ju börja fundera på vad jag ska göra med den - i några minuter.

För övrigt var jag glödhet under gårdagens träning. Jalle Wallöf fick veta hur det känns att åka på en tunnel av en av Stockholms minst tekniska spelare. Men men, det sitter i farten under skosulorna.

Ikväll fick jag tag på en biljett - vi ses i Globen! Prisa herrarna, som vanligt Kjell-Åke och Charlie Murphy. Jag mådde inte bra igårkväll när jag fortfarande inte visste om det fanns några platser kvar bland Täbysektionen.

Någon som ändå är igång kan väl tala om för mig vilka som är favoriter, och varför? Passar det bra nu? Kan för övrigt passa på att hylla Warbergs Karl-Johan Karlsson. Han verkar vara skön. Han går in, han styr, och sen ställer. Upp och ner i banan, han krigar. Hoppas att jag inte ska behöva ogilla honom efter matchen.

Det verkar som att det kommer en del publik från Warberg också, vilket är kul. Dom där domarna som minglar loss varje gång det laget är inblandat kunde däremot stanna kvar därnere.

Nu ska Ehsan vara generös och ge er några tips som ni kan ha nytta av;

*Om ni bor i samma studentkorridor som en viatnames som bildar ett alltmer asocialt beteende så kanske det är läge att avsluta utbildningen och flytta hem.

*Om du heter Jari Pekka Litmanen och spelar fotboll i Malmö FF så kanske du borde avlägsna dig från platsen om du ser en kapsylöppnare. Och använd gärna hissen istället för trappan.

*Klicka in dig på youtube och se Lionel Messis senaste mästerverk. Garanterat att du får ståpäls.

På jakten efter kärleken, funderade jag på att köra en sån där annons, eller vad fan det nu än heter. Det här väl det jag har kommit på hittils;

Vill du vinna division 5 tillsammans med mig?
Jag heter Ehsan, jag är 21 år ung, jag är otroligt stilig och väldigt charmig. Jag gillar att ta det lungt, sådär, och jag gör gärna minst jobb av oss två. Du får väldigt gärna ha stora tuttar, stor rumpa och dina föräldrar bör ha mycket pengar. Gör som jag säger och prata inte så mycket. Du kommer inte bli besviken.

Det var värt ett försök.

Det känns helt fantastiskt just nu. Jag är ledig imorgon, och kan ägna mig åt att skriva lite här, producera någon låt och sedan lira lite NBA'07. Om man spelar "dynasty mode", så är det viktigt att man håller laganda-mätaren uppe, för då presterar laget bättre på planen, precis som i verkligheten. Det går bra för mitt New York Knicks, men nästa säsong kommer det gå ännu bättre, för då kommer jag byta till mig några vitingar (men inga jävla juggar och spanjacker) under försäsongen och sätta några färgade lirare på free transfer, för negrer i flock har en tendens att visa dålig samarbetsvilja. Jag själv är ju svartskalle, så jag vet.

Dessutom har man en final att se framemot. Det kan bli en helt fantastiskt lördag.

Mina grabbar i hemlandet har fått höra nyheterna om Caperio Täbys framgångar. Dom sköter firandet åt mig därnere. Det är bara att dra fram samtliga Kalashnikovs och köra några magasiner i luften. Så, lördagen kanske inte blir lika fantastisk för Teherans alla fåglar.

http://www.xperteleven.com

Skönt managerspel online. Dra ihop dina kompisar och kör igång. Det skönaste momentet är hetsandet. Man kan använda pressen för att smutsa sina kommande motståndare - eller sina egna spelare om dom underpresterar. Kör bara.


/


Skulle man ha varit ödmjuk efter Caperios avancemang till finalen och skippat alla dessa rader som det kastades strålkastarljus på under mitt förra inlägg?

Låt mig tänka efter. En viss (så kallad) journalist, även en toppspelare inom vår fantastiska idrott, påstod att hans förra klubb, dvs Pixbo, skulle skratta sig fram till en final. En viss tysk porrstjärna i Pixbo påstod att det skulle bli 3-0 i matcher. En viss lagkapten i samma klubb hade tidigare kallat motståndarna för ett av Elitseriens sämsta lag. Och en viss stjärnlirare kom med bortförklaringar som "vi presterade inte 100, och dom var i toppform". Och ingen av dessa tunga grabbar ville erkänna att dom blev besegrade av ett bättre lag.

Låt mig tänka efter igen. Vad är ödmjukhet? Nej, jag skiter i om dom ligger ner som nedklubbade kanadensiska sälar. Jag sparkar på dom ändå. Och bara för skoj skull, så kan jag även pissa dom i käften när jag ändå är igång.

Precis, inga som helst hämningar. Men nog om det.

Tanken slog mig om hur enormt bra jag trivs i Vallentuna IBK. Men när jag nu ändå hade en del tid över, hann jag lista ut en del klubbar jag kan tänka mig att representera i framtiden: Arameiska-Syrianska KIF (div. 5 södra, stockholm) Caperio/Täby FC (elitserien) Duvbo IK (div. 2, östra svealand) Kungsängens IF (div. 4 norra, stockholm) Hammarby IF (div. 2, östra svealand) Täby FC (div. 3, stockholm) Örnsköldsviks SK (div. 1, norra)

Mitt namn heter Ehsan. Remember the game, remember the name. Frågor? Vi ses i Globen.

2nd childhood

Precis, om ni såg sporten på 4:an ikväll så såg ni även min arbetsplats. Min mor blev oerhört glad när hon såg någon från Caperio fingra på pommes fritten som hon hade lagat. Respekt.

Vi kan ju rivstarta med att alla heter Glenn i Göteborg. Alla finnar heter Pekka, och eftersom det är så jävla många blattar i huvudstaden så heter alla Mohammed i Stockholm. Sådär, då var det avklarat.

Mina glansdagar med bloggandet var på väg utför, men varje dag matas jag med nytt bränsle. Liksom igår, och idag.

Måndagen har varit helt fantastisk. Den började med att Vallentunas Robban Östlund gled förbi jobbet och vi surrade om lite allt möjligt. Sedan kom även Viktor Willborg förbi, en gammal V-tuna lirare. Tydligen agerade han som lärare för någon idrottsklass. Jag bad honom att styra upp en av sina elever åt mig. Visst, hon var "väldigt ung" men former hit och dit och den iranska hingsten kunde inte bry sig mindre. Men herr Willborg bestämde sig för att vara en hora och visade ingen som helst samarbetsvilja. Katastrof.

Det är kärlek i Hammarbacken. Man ser framemot varje måndag och onsdag, för det är dom dagarna man får håna Fällman. Under kvällens träning lyckades jag förnedra honom på det ultimata sättet när jag, istället för att köra en enkel dragning från min backposition, lobbade över honom för att sedan enkelt springa iväg med min enorma snabbhet. Och Fällman påminde om en Finlandsfärja i vändningen.

På tal om min arbetsplats. Jag klarar av ungar till äldre snubbar som man känner och är bekant med. Man är trevlig och dom är gulliga tillbaks. Men alla andra ungar kväver mig. Jag hatar barn. Barnen som tar över 10 minuter på sig för att bestämma vilken glass dom ska ha eller om det ska vara snickers eller mars. Då känner jag bara för att strypa dom på plats. Inte så konstigt med tanke på att jag saknar något som kallas för tålamod och min stubin är lika kort som Binges alla hårstrån tillsammans.

När jag under rubriken moment of clarity ändå var igång med att beskriva delar av mitt liv/min uppväxt och min innebandykarriär, så glömde jag nämna en del saker. Några kan jag dela med mig av nu:

*Vad gäller innebandyn, minns jag att TV-nord (Täbys lokal-TV, som för övrigt är helt jävla värdelös) filmade vår allra viktigaste match som pojklagspelare. Vi mötte Vide/Arlanda hemma på centercourten och spelade för avancemang upp till elit. Gästerna gick snabbt till 0-2 innan Matadoren från Bällstaberg själv slog in 1-2. Vi lyckades även kvittera men motståndarna hade någon kurd som gjorde 2-3 och vi misslyckades. Vi blev kvar i 2:an.

En spelare i TIS visade tydligt sin sorg och slängde sig på parketten med händerna över ansiktet. Sedan blev den här jävla bögen till lip-ungen till mammas pojke, kalla det vad ni vill, intervjuad av TV-kanalen. Han var så äckligt ödmjuk och mediaotränad att det var skrattretande att se. Hans näsa täckte halva TV-skärmen, hans frisyr var så katastrofal att Staffan Nylander skulle framstå som en hårmodell för vilket schampoo som helst och hans polisonger var ännu vidrigare.

Personen jag talar om, var ingen mindre än - JAG! Jobba bara.

*Jag fick även den stora äran att få delta i någon sorts jippomatch mot det ryska landslaget. Från Caperio fanns Hyvärinen, Edlund, Hagberg, Sundbom och Kamerer med. Jo, det var ganska kul att titta på när den femman showade. Sedan gled ju bland annat Ehsan och Perka Jansson från TIS in. Jag representerade som fan - inte. Matchen spelades en och en halv månad efter den sista kvalmatchen mot KTH, och under denna 40 dagars period tränade man bara en enda gång. Så, det kändes som en mardröm, men det var ändå en rolig upplevelse.

Ryssarna såg taggade ut efter 2 dagars resa med tåg. Hade 50 liter vodka stått på spel så vågar jag inte ens tänka på hur övertaggade dom skulle vara. För övrigt var den 20 minuter långa ryska nationalsången ett riktigt anti-klimax. Krigaren slaknade direkt.

*Nu till annat, nämligen den bästa dagen i mitt liv. Jag kan inte datumet, men det var sommaren 1998 då Iran förnedrade USA med 2-1 i fotbolls-VM i Frankrike. Jänkarnas avslut var som deras utrikespolitik - ett antal stolpskott. En seger är en seger, så sätt er.

Och nu tillbaka till söndagen. Jag hörde rykten om att Pixbos fuskande sekretariat ändå hade en ganska så ödmjuk framtoning? Vad gulligt. Rörande.

Señor Manuel Walldén ringde mig efter matchens slut, och han var mycket besviken. Det han var besviken över fick mig att ramla av stolen, eftersom det var så jävla roligt.

Men det här, alltifrån till Göteborgs mediavinkling om att Pixbo var bättre, till hånande äckel som skrattade så fort Sundbom flög in i sargen och Ramsin fick målställningen över sig - whatever. Det bästa laget gick till final, och precis som kvartsfinalserien så är det bevisat vilka det var.

Mycket bortförklaringar hit och dit. Hellgård anser att man bara kom upp i 70 procent av sin kapacitet medan Caperio hade sin formtopp. Och den kramglade kaptenen Dahl ansåg att motståndarna bara kunde springa. Ingen vill erkänna att motståndarna helt enkelt var bättre.

Det finns naturligtvis bra förklaringar till detta. Det ena uttalas ungefär "tammrin" på persiska, och översatt till svenska betyder det "träning". Vill man springa mycket och länge, så tränar man helt enkelt på det. Vill man lägga sig i hur andra föreningar sköter sina träningar, så kanske man helt enkelt borde fundera på att skjuta sig själv. Lär er, istället.

Och om man anser att man aldrig kunde prestera för fullt, så kan man plocka fram fler näsdukar och lika gärna inse att man inte hade något i en final att göra. Vill man prestera 100 så plockar man fram nötterna och hjärnan och bara gör det, helt enkelt. Tycker att ett lag har lyckats ganska bra med det under sina 9 matcher i SM-slutspelet.

/

Och nu, till det hela hiphop-Sverige har väntat på.

Artisten har äntligen släppt sitt första album, och han visar ingen som helst barmhärtighet när han pumpar ut sina rader. Det går snabbt, och det är i takt. Rapparen själv har MC Hammer och Nas som sina största förebilder inom musiken, så delvis formerade han om den förstnämndes artistnamn och sedan körde han samma stil på sitt omslag som den sistnämnde körde på sin platta "hip hop is dead". Gott folk, sov inte på det här. Det här är "tunga grejor".



image6


Just precis, det är Anders Hellgård, numera MC Hell, som levererar feta rader på plattan "Pixbo is dead". Hans agent och manager, en av "skojarna" i Pixbos sekretariat, även känd som ett av "Sveriges största stolpskott", var med om att bestämma artistnamnet.

- Han får galen respekt i staterna av det här. Hell betyder ju helvete, sa "skojaren" om artistnamnet.

Kolla bara in den spektakulära låtlistan samt gästartisterna!

01. en sanning hundra bortförklaringar
02. jag pratade för mycket (med P. Runnestig aka "the german")
03. dom kan ju bara springa (med Daniel Dahl)
04. vi åkte ut med arslet före
05. där finnen skjuter gör det ont
06. det känns så orättvist (med Håkan Hellström)
07. vi mötte ett av seriens sämsta lag (med Daniel Dahl)
08. vi är bättre än dom och det vet vi (med P. Runnestig aka "the german")
09. det går inte bra nu (med Petter)
10. vad är underskattning (med Thomas di Leva)
11. utvisningsimmuniteten sprack som en dassig kondom (med "domarparet")
12. lisebergshallen är tom

Som ni säkert har märkt så är gästartisterna inte att leka med. Ni läste rätt, DOM ÄR INTE ATT LEKA MED! P. Runnestig eller "tysken" som han kallas gör ett helt fantastiskt inhopp på ett beat producerat av jätten Just Blaze från USA, som bland annat har producerat P. Diddys "tell me" och Jay-Zs "show me what you got". Det här är något MC Hell själv var väldigt stolt över.

- Hans produktioner brukar ligga på runt 100 000 dollar, men han gick med på att släppa en av sina produktioner för biljettintäkterna som vi fick in efter den första semifinalsmatchen mot Täby, vilket var 936 svenska riksdaler. Väldigt generöst, berättade "Hellas".

Även Göteborgs stolthet, Håkan Hellström, är med på en hiphop-ballad.

- Vad är en låt utan Håkan? Frågade sig "skojar"-managern slash agenten.

Även Caperio Täbys lagkapten Danne Bron-Sundbom klippte ett ex, och han var väldigt nöjd med resultatet.

- Det låter väldigt genomarbetat. Hans rim är ganska tighta för att vara svensk. Det låter bra, jag undviker nog N'sync ikväll och pumpar den här MC Hell-skiten hela natten lång istället, sa Sundbom som såg framemot att bara få komma hem till stereon.

Alla jävla blaskor har öst beröm över skivan och Aftonbladet ger den 5 plus. Dessutom ger Expressen skivan 5 getingar och en kackerlacka som bonus.

- Hoppas jag får håva in lite cash, sa "skojar"-agenten igen.

Ison & Fille, Paragon och Fjärde Världen drömde om att få vara med i skivan, men det blev ett stort nej tack.

- Vafan, det är ju seriens sämsta grupper, sa kompisen Daniel Dahl helt utan respekt. Samtidigt som Peter "tysken" Runnestig hördes i bakgrunden.

- 3 skivor mot noll och inga konstigheter, bara gå in och köpa, sa "tysken" kaxigt.

Fan, vad roligt man kan ha ibland. Tycker däremot att det är trist ifall en av de bättre i gamet väljer att sluta efter det här.

Ses i Tibble, Hammarbacken och Globen. Avenyn, hör ni mig?

I ain't letting you go this time

Det var tungt att vakna idag. Nackspärr. Stela ben. Skrapsår över magen och båda låren efter gårdagens fotbollsmatch.

Framför en helt annan innebandymatch fick jag följa resultatet jag var ute efter. Och när det väl stod klart, orkade den sargade kroppen sträcka på sig ordentligt.

Det här är ett hån mot etablisemanget. Fantastiskt. Vad säger dom nu när ett gäng gamla fylletrattar har tagit sig till final genom att slå ut båda SM-finalisterna från 2006?

Regerande mästarna AIK var "bättre". Och mäktiga Pixbo var "bättre". Landslagsmännen tappade hakorna en efter en nu i efterhand när munlädrena löpte på för fullt inför varje serie. 3-0 i matcher hit och 3-0 i matcher dit. Ingen chans i helvetet. De stora karaktärerna tog sig an dom på förhand tuffaste motstånden och man gick in för varje uppgift med inspiration, självsäkerhet och hjärta.

En del vrak visar fortfarande ingen respekt. En del vrak dillar fortfarande om hur dåligt laget är och att man inte kan "underhålla", osv. Patetiskt. Fortsätt sov bara.

Stort för "Zunda". Men ännu större för innebandyn. Förortskrigarna representerade ordentligt, laget vann ännu en klasskamp, så sätt er. Salutera lagnamnet vid upprepade tillfällen.

Hur lät den där intervjun inför semifinal 3 i Lisebergshallen?

Om jag säger att AIK underskattade er i kvartsfinalen och att Pixbo gör det här i semifinalen, vad säger du då?

Ja... det gör väl alla hela tiden, och det är väl Pixbos sätt att.. jag vet inte vad. Jag är helt ärligt förbaskat trött på den frågan. Alla undervärderar oss hela tiden och det sägs både det ena och det andra. Vi kommer stå i Globen, snart, nästa lördag är det väl? Och, ja, då får väl dom vi möter där säga det också att dom underskattar oss när jag står där med bucklan sen och lyfter den.

Och Barca slog tillbaka Mallorca hemma på Nou Camp med ett mål i slutminuten. Om idrottsdagen igår var fantastiskt, så var den här dagen än mer fantastisk. Nu återstår bara finalen. Bryt bröd med en broder, hejdå.


the thing about you is you make me smile
you build me up when I go down
you give me strength, you give me power
may no one come between this thing of ours

Mobb Deep - in love with the moula

The last emperor

Los Lobos & Antonio Banderas - Canción del mariachi

Smaka på lite latino flava, den där låten styr och ställer. Och framförallt, Antonio Banderas styr och ställer marknaden.

Moment of clarity - tidernas längsta inlägg? Ja, ibland har man för mycket fritid. 100 spänn till den som orkade läsa hela. Jag lär nog inte bli fattig.

Det här med transporten dit ville inte lösa sig. Trist, för jag var inställd på att resa ner. Det får väl bli en nagelbitare framför text-TV eller innebandy.se, eftersom SVT hellre visar minglande skojare och någon finne som får nöja sig med att vara nummer 2. Förhoppningsvis är personligheterna på hugget när det drar igång. Jag hoppas på det bästa, men jag lär nog inte må riktigt bra förrän det är över och laget har tagit sig till Globen.

Dagens fotbollsmatch i Upplandscupen slutade med förlust mot ett div. 5-lag. Med 3 minuter kvar lyckades dom slå in 3-4. Det var tufft och hårt, pecis som jag gillar det. Efter en vårdslös glidtackling fick jag syna det gula kortet men det var mest synd om mitt ansikte som smälldes rakt ner i gräsmattan när spelaren landade på mig. Men det var skönt.

Ja, hellre det än att ta emot 10 basketbollar med samma ansikte. Efteråt fick jag frågan av en knatte om det inte gjorde ont med alla dessa glidtacklingar på konstgräs, men vill man vinna så får man betala priset.

Hammarby dammade till Trelleborg och Real Madrid tappade sin 1-0 ledning borta mot Racing. I den 90:e minuten slog hemmalaget in 2-1 och nu är det där äckliga jävla smutspacket utan chans i guldstriden. Vilken fantastisk idrottsdag, som avslutades med att Modo tog SM-guldet i ishockey.

Vinn imorgon. Vinn bara...

Moment of clarity

Tänkte ge er mer av Ehsan nu, så det kommer bli lite av en livshistoria. Mot slutet lär vi nog slänga in lite plastbandy också.


Jag kom till liv den 30:e Oktober 1985, 2 månader för tidigt, bland Teherans södra förorter. Vet inte vad jag hade bråttom ut till, men så blev det. Föräldrarna sågs för första gången på en begravning, så det var väl ganska självklart att man själv skulle bli någorlunda knullad i huvudet. Alla andra från den generationen lär väl känna varandra genom skolan och på krogen, eller något liknande. Eller så är jag helt ute och cyklar.


Majid Keshavarz och Sima Tafreshi var båda med i en politisk rörelse mot präststyret i hemlandet Iran. Båda mina föräldrar satt i fängelse, men dom kom undan lindrigt. Min moders ena bror blev avrättad medan den andre brodern flydde landet. Jag var inte född då, men när jag väl var född flyttade vi ganska snabbt till Turkiet och sedan vidare till Sverige året 1988.


Vi hamnade i Upplands Bro. Alla har alltid sagt till mig att jag var ganska vild och att jag gillade att förstöra saker. Mormors glasögon och även några klockor, bland annat. Jag kunde inte sitta still och hamnade ständigt i bråk under min tid i dagis. Har inga direkta minnen över det, det var ju trots allt ganska längesen, men just en sak minns jag.


Minns att jag vid ett tillfälle hamnade i bråk med en dagiskamrat. Jag slog och slog och till slut letade jag upp en spade och slutade inte slå förrän det började blöda riktigt ordentligt. Min moders svenska kunskaper var inget vidare, så när dagisfröken ringer hem och berättar att jag har slagit någon så illa svarar hon bara "oh, Ehsan, jätteduktig". Det fick man klart för sig några år senare då språkkunskaperna var något skarpare, annars var det ju ganska roligt.


Runt samma tid som jag skulle börja i plugget hamnade vi i Täby under någon månads tid och sedan i Vallentuna. Jag vet inte, men runt lågstadietiden ville Täbys småkids inte visa någon större kärlek för en broder. Blev kallad för svartskalle med jämna mellanrum så man blev tvungen att slåss ganska ofta för att få respekt genom rädsla.


Barn kanske inte är smarta nog för att kunna förstå, men förstå gör dom, mer än man tror när man väl växer upp.


Framtill den tiden jag började i lågstadiet hade jag knappt träffat min far. Det kändes märkligt att man periodvis bara längtade efter en främling. Men nu bodde man under samma tak som honom iallafall. Han städade hotell medan morsan knegade på ett ålderdomshem. Charmigt. Men när jag var drygt 9-10 började dom båda jobba i Tibblehallens caféteria. Utseendet på den har väl förändrats en hel del sedan dess.


I 11 års ålder började jag spela innebandy i IK Frej. Laget tränade i Tibble, och det var trots allt föräldrarnas arbetsplats, så det var väl ganska vanligt att man hamnade där då och då. På den tiden var man en lat målskytt av rang. Att man var lat berodde väl på att man hängde 4 till 5 kassar varje match, så man behövde väl inte direkt bevisa något annat. Jag trodde att jag ägde orten. Senare slogs den pojkverksamheten ihop med Täby IS.


I kvarteret Åby, 5 minuters gångavstånd till Vallentuna centrum, började man hänga med grabbar som man känner igen än idag. Vissa är kvar, och vissa är inte det. Högstadiet var väl som högstadiet ska vara, i Hjälmstaskolan. En del vilsna ungdomar som bara letade efter sina platser.


Vad gör man. Man är 14. Jag går min egna väg, och det var som det skulle vara. Hade aldrig någon utvecklad frisyr, mitt huvud var stort, min näsa var ännu större, en del ville spöa mig, inga konstigheter. Någongång här skiljdes mina föräldrar igen, vilket var mer av en befrielse än en katastrof som många andra ungdomar kanske kände.


Flyttade vidare till Bällstaberg och gymnasiet var lek. I Vallentuna gymnasium samlades alla grabbarna. Antagligen de bästa åren i mitt liv när jag tänker efter. Kände mig som Will Smith i "fresh prince of bel-air" och jag körde min grej. Fick alltid höra att jag var intelligent och smartare än vad jag själv trodde. Gick samhällsvetenskaps-linjen och presterade dom gångerna jag var där, men jag var mest närvarande på frånvarolistan. Jag hängde hellre bland bänkarna vid den stora ingången med grabbarna än att sitta i klassrummet och öppna böcker. Det var nu jag började spela fotboll igen, även om det egentligen bara var något att ha under sommaren när innebandyn låg och sov.


En del lärare hade inga höga tankar om mig. "Sänk ljudnivån, Ehsan" var väl det jag fick höra mest under de 3 åren där. Den ordern blev mer och mer dominant under det sista året när Jibril, en neger med en bred käft, fick gå om ett år och stackars mig som redan hade koncentrationssvårigheter fick det ännu svårare nu. Det var helt enkelt roligare att driva tillsammans med honom än att läsa historia C.


Även om det fanns saker i ens omgivning som spökade så var det här en helt fantastisk tid. Därav ångesten man kände en tid efteråt, den dagen man sprang ut, för allra sista gången. Jag var den enda i klassen som inte hade på mig studentmössan, av den enkla anledningen att det skulle förstöra frisyren, som nu var hur tight som helst. Min handledare och mentor var däremot sköna och kallade mig för "streetfilosofen" när de skrev på mitt diplom.


Man var väl 18 nu och gick igenom en del motgångar och jag var arbetslös, så all fritid gjorde inte allt bättre direkt. Reflekterade en hel del om allt runt omkring mig. Alla var på väg mot olika håll. Alla hade sina problem, vissa stod på benen så gott det gick medan andra torskade på missbruk och kriminalitet.

Det fanns väl något äventyr här och där. Blev erbjuden att vara med i en reklamtrailer för TV-serien Boston Legal på TV3. Jag såg den en enda gång under ett pågående hockey-VM, så tydligen var det inget äventyr alls. En och annan tatuering blev det också. Bland annat föräldrarnas namn, vilket är den jag är mest glad över.

Jag började syssla med musik och jag skrev en hel del, och det var ett sätt att fly från annat. Skrev om allt jag gick igenom till allt jag såg. Hittade något senare mitt kall i själva musikproduktionen och dumpade skrivandet.


Och just idag, är skapandet av hiphop min enda riktigt stora passion i livet.

Har producerat fler beats än vad jag kan räkna upp och gjorde en remix av Jay-Z's "The Black Album" med egna produktioner. Kör vidare med samma variant nu men med olika artister. Förhoppningsvis blir det klart inom en snar framtid, så man kan släppa den här via bloggen. Pitchade voice-samplingar av alltifrån Diana Ross, Teddy Pendergrass, Rick James till Phil Collins känns mer än bra när allt blir klart och man får höra vad man har skapat. Men visst, man har en del kvar att lära.

Har hunnit bli 21 och man nu. Mamma styr cafeterian som jag jobbar i och farsan driver sin firma. De flesta av barndomskompisarna är kvar, och det är väl från dom jag hämtar större delen av min inspiration. En del av barnasinnet är såklart kvar även om jag har accepterat mig själv som vuxen nu. Har lärt mig att uppskatta lojalitet och jag har väl lärt mig att inget kommer gratis. Jag förväntar mig aldrig saker från andra som jag inte förväntar mig av mig själv, och småsaker som går emot en har jag inte tid att bry mig om längre.

Vet inte vad jag skulle ha gjort utan alla dessa personer som har backat mig. Det gör livet värt att leva för en broder.

Tack för all kärlek.

thank god for grantin' me this moment of clarity
this moment of honesty, the world will feel my truths
through my hard knock lifetime, my gift and the curse
i gave you volume after volume of my work so you can feel my truths

/

Precis, det började i IK Frej, som sedan blev Täby IS. Dessvärre hade jag ingen vidare arbetskapacitet i ung ålder, men löpsteget fanns där. Blev tidigt uppflyttad till juniorlaget och det var kul att spela med grabbar som var äldre. Även här visade jag framfötterna och fick träna med herrlaget, men i den åldern höll jag inte måttet.

Sedan flyttades även dom andra upp, och vi hade ett skönt juniorlag. Till och från placerades jag till höger om tvillingbröderna Calle och Robban Jansson. Det funkade bra, sedan försvann Robban till IFK Täby (numera Täby FC), men jag trivdes med dom grabbarna jag hade spelat med och ledarna jag spelade under sedan mellanstadiet så jag stannade kvar.

Junioråren med det "riktiga" laget rullade på. Jag fick bära kaptensbindeln och tog hem poängligan första säsongen. Säsongen efter skulle man fylla 19, nu med en ny ledare/coach. Även här fick man bära kaptensbindeln, och tillsammans med Calle öste vi in mål. Laget hamnade i en svacka, tappade en del poäng men med Robban tillbaka från IFK var en kedja komplett igen.

Den sista juniorfighten säsongen 03/04 var betydelselös, bortsett från kampen om vinst i poängligan mellan mig och Calle. Efter 17 fighter låg jag på något över 30, och han låg 2 pinnar efter. Ehsan var glad över att denne inte dök upp under veckans träningar, och han blev inte heller uttagen. Sedan fick någon svenne för sig att åka på skidsemester och Calle kallades in som ersättare, så det blev en strid in i det sista. Matchen var igång. Vi hade gjort en pinne var inför den sista perioden, så det kändes lungt. Helt plötsligt fick han eld i arslet och hängde 3 kassar inom loppet av 10 minuter.

Jag minns att jag kom i ett friläge - som jag sedan brände. Man hör ett "nej" över hallen men tittar tillbaka mot bänken och ser Calle och vår smilfink till coach stå och jubla. Ehsan var nere för räkning, jag blev slagen.

Säsongen 04/05 skulle bli en större juniorsatsning inom TIS. Laget slogs ihop med dom duktiga 87:orna och vi hade ett starkt lag. Blev utnämnd till kapten och började starkt i DM och de inledande seriematcherna men var i en period då jag behövde något nytt och flyttade till Erikslund. Var där i 3 månader men flyttade sedan tillbaka med ett TIS-hjärta större än någonsin. Avslutade säsongen snyggt och det kändes bra.

Klubben inledde ett samarbete med Caperio Råsunda IS säsongen 05/06 och genom det här fick jag den bäste tränaren/ledaren jag någonsin har haft - Stefan Jonasson. Med sin pondus fick han alla (med hjärta) med sig och med sitt felsurr blev det en otroligt positiv stämning. Det var även här jag lärde känna spelare som bland annat Manuel Walldén, Per Jansson och Jonte Bäckström. Den sistnämnde mådde inte särskilt bra under avslutningsfesten.

Härifrån började man även följa Råsunda, som numera går under namnet Caperio/Täby FC.

Stefan trodde på mig, men jag själv gjorde inte det. Visst, jag krigade och visade en fin inställning för laget, men självförtroendet fanns inte där och då kan man inte uträtta mycket med bollen. Efter en ojämn säsong lyckades vi till slut nå kvalet för spel tillbaka till division 3. Satt på bänken under 3 av 4 kvalmatcher, men i den sista fighten lyckades man explodera, som jag har skrivit om tidigare. Och jag har alla andra att tacka för det. Störst tack till Kjell-Åke som var lagledaren och stommen i föreningen. Blev sedan även framröstad till årets TIS-broder, vilket var otroligt stort.

Säsongen 06/07 började bra, jag krigade om varje boll, men en del beteenden gick mig på nerverna och sedan försvann även glädjen. Självförtroendet gick ner igen. Jag ville att en del personer skulle tro på mig, men så blev det aldrig, så det det stora hjärtat flyttade till Vallentuna den 31:a Januari 2007. Här har jag fått tillbaka glädjen och känslan, och min avsikt är att stanna.

Ja just det, jag började blogga också. Hur i helvete just det gick till? Det har jag fortfarande ingen aning om.

Plastbandyn har varit och är väl fortfarande en stor del av mitt liv. Tack till alla som har försökt hjälpa och vägleda mig. Ett stort tack även till alla som har motarbetat mig och som aldrig någonsin har trott på mig. Ni motiverar mig och bidrar till elden som lyser upp i mina ögon.

Tack för ännu mer kärlek.
/Ehsan Keshavarz

az - new york (feat. raekwon & ghostface killah) (cookin' soul remix)
faithless - no roots
hi-tek - baby we can do it (feat. czarnok)
jay-z - moment of clarity
paragon - ensam igen


The gift and the curse, del ll

Efter en del smutsande och hetsande mellan det blåa och det gula laget efter en internfight (där mitt gula gäng fullständigt förnedrade de blåa) hade Vallentunas felsurrare nummer ett under synonymet "Kotten" gått till häftigt angrepp mot mig och il capitano. "Det var inte dåligt att de två med minst bollkänsla i laget, mr. 35 (Janne) och 40 (Ehsan) har en konversation. Kul att ni har hittat varandra, grattis". Det var ta mig fan det värsta jag har läst!


Mina svartskallar till spelnarkomansvänner utnyttjar mig när det vankas innebandymatcher. Hade precis kommit hem och pumpade ett antal sköna låtar, men friden och lugnet förstördes snabbt när jag fick ett samtal:

"Vad ska jag tippa"? Frågade han. Jag svarade att Caperio skulle vinna. "Har Täby några skador? Är Björn Runström-kopian med"? Då undrade jag vem han kunde mena, så jag frågade vem. "Han den där girly girl, han som gör alla mål". Jag fattade fortfarande inte vem, men till slut plockade han fram den ytterst lilla innebandykunskapen han hade och klämde till med Sundbom.

"Han som gör alla mål" hängde 2 kassar och man blev inte direkt ledsen. Krigarinställningen var där och det var längesen någon sågs springa så mycket på Tibbles parkett. Jag är inte helt säker, men innan dess var det nog en spelare under namnet Ehsan Keshavarz, men på det golvet hör han inte hemma längre.

Jag var långt ifrån oroad innan matchen, var helt övertygad om att det skulle bli en femte fight, och med all rätt. Nerverna kom först mot slutet när domarna verkade vilja bidra till ett avgörande till bortalagets favör, men matchen gick till straffar och Sveriges bäste keeper släppte inte in en enda boll. Trevligt.

Det förvånar mig att Daniel Dahl i Pixbo inte lyckas dra på sig fler frislag. Jag blev chockad när domarna vågade plocka ut honom i mitten av andra, men vad vet jag, alltid minglande verkar göra mirakel. Att han sedan hade mage att kalla vår kapten för "jävla fjolla" på väg till bänken efter en incident i den första perioden var åt helvete. Om man själv ändå bara vill kramas i 60 minuter, så kanske det är läge att fundera på vad man slänger ur sig. Det är trots allt bara snubbar på banan.


Har gått in på SVT:s hemsida och sett delar av matchen igen. På tiden 02.14.45 kan man se Ehsan skymta förbi. Den näsan var svår att undvika.

Så, nu kan försäljningen av fiskpinnar rulla vidare därnere tills jag kommer dit på söndag. Alla till Göteborg. Trist däremot att det inte kommer spelas fler stormatcher här i Tibblehallen på ett bra tag.


Enligt Niklas Jihde skulle Pixbo skratta hela vägen fram till finalen. Eller hur, och jag skulle få skratta även framför TV:n under SM-finalen i ishockey.

Jag har nu fått liknande frågor av 2 höjdare från min gamla förening. Gulligt. Men på måndag är det träning i Hammarbacken, och den ser man framemot redan nu. Sedan får vi se vad framtiden har att ge.

Min kamrat blev förövrigt upprörd över mitt tips. 3-3 efter full tid räknas ju som ett kryss, men jag sa ju bara att hemmalaget skulle vinna. När och hur hit och dit var inte med på den räkningen.

Imorgon fortsätter drygerierna i Sveriges skönaste caféteria/kiosk/grill vidare. Ehsan håller hårt i kebabspaden när ungar fortsätter att irritera skiten ur honom. Men men, vad ska man göra, min mor har krigat i 10 år och det är ödet jag får leva med tills vidare. Men eftersom vi då har rånat folk under dessa 10 år lever vi ganska gott. Ett flott radhus, fin tomt, alla möjliga apparater i mitt rum och dessutom äger vi en sån där Bengt Olofsson-TV. Respekt brorsan, respekt.


Jag var väldigt nära att få tag på Chris Härenstams (Sveriges skönaste kommentator) autograf, men med varken penna eller papper i närheten blev det svårt.

Citatet: "Dom har en zorrobög också!"

/skrevs under torsdagnatt/


The gift and the curse

Förbannad. Och ledsen. Lyfte bort t-shirten som jag hade över huvudet större delen av sudden-perioden och smällde in den i väggen. 9:39 på klockan. Tungt, minst sagt. Men men, jag har lärt mig efter en hel del motgångar i livet att man ska försöka se allt från den så kallade ljusa sidan.

Drygt 27 timmar senare kom jag verkligen in i ljuset, och jag tackade herren den allsmäktige för att jag inte var en Romanista.

Ehsan styrde på jobbet en helt vanlig tisdag. Musiken strömmade ut från min CD-spelare och det var samma mindre gulliga ungar till kunder som hade växt upp i farsans master card. Helt plötsligt fick jag ett SMS, och det var en barndomskompis som mer eller mindre hade skickat en bok genom displayen. "Ikväll kommer Roma visa hela världen" blablabla. Efter 20 minuter hade man visat världen hur snabbt man kunde få 3-0 i arslet i en väldigt viktig match. Alla vet hur den matchen slutade sen. Den här barndomskompisen vågade naturligtvis INTE visa sig inne på MSN senare under natten.

Till och med min mor tyckte det var pinsamt. I TV-soffan är hon en relativt lugn dam som dricker sitt té och bara tar det lungt, men inte den kvällen. Hon är väl någorlunda fotbollsintresserad med Zlatan som favorit. Jag hörde att hon ropade när jag satt uppe i mitt rum. "Ehsan! Du! Kom ner nu!" Jag sprang ner. "Jag ser dåligt och jag orkar inte resa på mig. Står det 7-1?" Ja, svarade jag. Hon tänkte efter ett tag, och översatt till svenska sa hon: "Herregud. Dom borde hänga med huvudet, och sen borde dom dö". Inga genvägar där inte.

På tal om semifinal nr 3 så var det ju lite roligt att se Pixbospelarnas agerande efter att Elitseriens just nu bäste spelare hade smällt in 3 kassar inom loppet av 8 minuter. Så fort Hyvärinen fick bollen var det ett antal spelare som låg lite överallt - allt för att Elitseriens tyngsta dragskott inte skulle få komma fram. Jo, respekt kan ju vara duktigt underhållande ibland.

För övrigt är gossarna från Sveriges baksida ganska rädda. Vilken dag spelas semifinal 5 i Lisebergshallen? Är det en söndag eller måndag? Hursomhelst, vi ses även där.

Frågan jag ställer mig inför imorgon: Gäller fortfarande de "mäktiga" landslagsspelarnas immunitet mot botbänken? Eller så har man diplomatplåtar på stickorna ifall man representerar Pixbo och även tillhör blågult. Patetiskt. Kanske dags för domarparet att börja visa lite bollar.

Brommapojkarna behövde bara en match på sig för att visa Sverige. "Rutin är överskattat" sa tränaren inför matchen mot Djurgården. Och han fick verkligen rätt. Charmigt.

Förresten, har Staffan "rullgardinen" Nylander startat en blogg eller är det någon som har tagit mig på en riktigt lång jävla åktur?

Det ryktas även om att jag kommer återkomma med min livshistoria. Jag ger mig själv 7 dagar, är det inte klart då så skippar vi det. Sen får vi se hur många uttråkade själar det finns som orkar läsa igenom den.

Ein, swei, drei eller hur i helvete det stavas, hejdå hejdå, tyska jävla Munchen-pack! Tack, Milan.

The ruler's back

Det var inget snack om vem det var som styrde måndagsträningen. Ehsan Keshavarz, mer känd som den mest dominanta spelaren någonsin, gjorde mål från alla möjliga vinklar och till slut ledsnade grabbarna i de blåa västarna. "Nej, nu räcker det, köp en lott" slängde herr Östlund ur sig av ren frustration. Det var inte vackert. Backhand knackens morsa i krysset, mannen. Inte ens frälsaren Jesus Kristus hade gjort det bättre.

Vi rivstartade tisdagen med att lyssna igenom ett antal AZ låtar. Sedan bar det av till stan. Det blev ett par sköna Evisu-jeans. Jag blev förälskad direkt, men vilket jävla rån. 1899 svenska riksdaler för ett plagg som ändå åker av ganska så fort under vissa tillfällen.

"Jag var med din fru i helgen. Det var trevligt" - Henrik Larsson. Tydligen var även han en höjdare på att smutsa på banan. Det framkom i något program på SVT nyligen. Sånt uppskattas.

Helvete, det finns inga dryga kunder att skriva om. I den ena ringhörnan har vi otrevliga moderatsprätt, och i den andra ringhörnan har vi ungarna utan hyfs som man bara vill strypa direkt på plats. Inget är nytt.

Pixbo Wallenstam har gjort klart med en nygammal tränare. Kristina Landgren blir huvudansvarig i klubben nästa säsong. "Vi är oerhört stolta att presentera denna otroligt starka och kompetenta ledartrojka", säger Urban Jansson, elitansvarig.

Under kvartsfinalspelet hävdade hon envist att AIK var bättre än Caperio. Tydligen var hon inte så kompetent trots allt.

Jag sa att det skulle bli seger ikväll. Inga större problem, krigarna i vitt gick på halvfart men kunde ändå dra ifrån till 7-4. Pixbo vågade plocka keepern tidigt och det lönade sig, 7-7 och sudden. Och där gick det ju som vanligt.

I dessa tider av hycklerier kring vad som är underhållande innebandy och vad som är motsatsen, var kvällens match en helt fantastisk syn. Bortalaget från Göteborg gjorde väl det som Caperio har varit anklagade för. Jag minns inte riktigt när jag såg ett bortalag spela så jävla tråkigt (som några av er så fint uttrycker det) som Pixbo gjorde. Eller jo, förresten, jag minns. Kista IBK, säsongen 05-06, mot Täby IS. Det var i division 4 det.

Intensitet är en del av underhållningen. Fart är en del av underhållningen. Några jävla smällar är en del av underhållningen. Där vågar inte Pixbo bjuda upp. Ni som har gullat över allt vad underhållningsinnebandy heter blir säkert sura nu och anser att kungen av styrandet och ställandet är helt dum i huvudet, men om ni tycker så, så kanske ni ska börja fundera på var ni har parkerat renarna och släden, för ni är ett gäng jävla tomtar. Så, stäm mig.

Peter Runnestig och Henrik Quist var två av nissarna som ansåg sig vara helt överlägsna. "Klart att jag tror på vårt lag, det blir 3-0 i matcher". Som sagt, tro gör man i kyrkan, och man sticker bara ut näsan om man är syrian. Och om man är så "mäktig" så missar man inte ett så öppet mål i sudden som denne gjorde. Jag personligen hade tryckt dit med en kebabspade från jobbet. Den andre påstod senare att Balrog var ett "bättre" lag än Caperio.

Absolut gubben, kör bara. AIK hade varit ett mer värdigt semifinalsmotstånd för Caperio.

Robban Rappel stod för kvällens hån. Hetsandet startade efter matchen när lagets ordförande Staffan Nylander drog till med "din korthåriga jävel". Robban ville inte vara sämre och anklagade herr Nylander för att ha en frisyr som liknade en rullgardin. Det var ett nytt uttryck. Skulle jag råka ut för något liknande skulle jag antagligen skjuta mig själv.

Diamonds

Tydligen, så kunde jag inte hålla mig borta från det här, del 2. Jag har bra skäl till det, så det var fel läge att annonsera ett kort tillbakadragande.

Ett, tänkte följa semifinalspelet i lugn och ro. Finns kanske inte så mycket mer att skriva om utöver det, med tanke på att min egna säsong mer eller mindre är slut. En period utan hets och en period utan att styra och ställa. En period utan att sätta folk på plats som hemtjänst, men den perioden kommer ändå under sommaren.

Sedan slog det mig, att det är en speciell dag idag. 1:a April. Jag fick det här mailet för exakt ett år sedan, från Sveriges skönaste lirare, den dåvarande lagledaren Kjell-Åke Grandin, som numera återfinns i Caperio.

GRATTIS alla i TIS herrlag!

Fantastiskt att vi gjorde det. Vi hade satt som målsättning för säsongen att ta oss tillbaka till trean, och vi klarade det. Ett JÄTTETACK till alla spelare, till Stefan och till alla andra runt laget. Tack också till den publik som följt oss under säsongen och som varit ganska stor under kvalet. Faktum är att vi under de två bortamatcherna under kvalet haft mer fans än hemmalagen.
Att få se Ehsans frilla försvinna efter dagens match var en skön syn, inte för frillan i sig, utan för vad den gesten symboliserade. LAGET hade vunnit och lyckats nå målet (i dubbel bemärkelse) och på vägen har vi haft en massa kul.
Tack killar!

/Kjell-Åke


Det spelades en trevlig match någon timme innan dess. Antagligen den roligaste jag har spelat någonsin. Skön nostalgi. Så, varför inte bidra. Men men, en hel del har förändrats sedan dess. Det vi byggde då kan vi inte laga igen.

Hade inte rört en fotboll på 7 månader. Men, i fredagskväll fick jag ett samtal från tränaren. "Vill du spela en träningsmatch imorgon?" Jag tackade ja, men hann inte med mycket. Ett gult kort efter ett skönt nacksving efter dryga 10 minuters spel. Och efter ytterligare 25 minuter blev det ett nytt gult kort. Mitt iranska temprament tog över och jag fick för mig att kalla domaren för "jävla tomte". Mannen med pipan uppskattade inte det hela. Innan dess visade "energiknippen" Ehsan att glidtacklingarna fortfarande håller måttet. Matchen vann vi med 3-2.

Länge leve laget, och laget är Frösunda SK i Upplands division 7. En klubb ute bland skogarna strax utanför Vallentuna. Kärlek. Det är mer än bara en skön sak att ha vid sidan av innebandyn. Det ryktas även om nyförvärv som kan sätta ytterligare en ny touch på föreningen.

Barcelona går mot en ny ligatitel, trots promenadsegrar i halvfart, till och från. Tragiskt att smutsiga Real aldrig kan hota oss.

Det blev förlust i en tight match i Göteborg. Men nästa match kan bara sluta på ett sätt. Kanske med kurdernas kurdigaste kurd Baland på läktaren, eller? Det är även dags för Sjöstrand att dyka upp. Det enda Pixbo kan hämta härifrån den 5:e är ett sänkt självförtroende. Förövrigt är det kul att intresset är på topp i Sveriges baksida! Vad var det, släktträff?

Och förresten - var fan har allt hetsande tagit vägen!? Förut kunde man smutsa lirare och få små gulliga smutsrepliker tillbaka, men inte nu längre. Vafana, kom igen.

AZ - This is what i do
Fabolous - Diamonds (feat. Young Jeezy)
Jin - Perspectives
M. Sakarias - Ta för dig
Nas - Blunt ashes
Paragon - Löftet